varverkligasaga

Den 30 april klockan 03.22 självaste valborsafton föddes vår son Lionel han vägde 3980 g och var 53 cm lång, stora killen!

Jag gick alltså över 9 dagar och det var ett helvete grät och mådde skit den sista veckan, som tur är är M underbar och stöttade mig.

Förlossningen gick bra men det tog 20 timmar från första värken så lite kämpigt men tänkte skriva förlossningsberättelse så ni vet inte så detaljerad dock :p.

Den 29 april 06:30 så vaknade jag häpp tänkte jag han kommer inte i dag heller skit arg och ledsen gick jag på toa. Gick och la mig igen och kramade och gosade med M en stund. 07:00 går M på toa då börjar jag känna värkar precis som jag kännt flera veckor innan så jag tänker att dom går över om en stund. Försöker somna om men nu går värkarna inte över... Säger till M att detta känns annorlunda.. Går runt lite för att det känns skönare att hantera värkarna men inser snart att det faktiskt är på gång. Ber M göra frukost till mig som jag försöker trycka i mig medans jag halv står, sitter, ligger över soffan och sängen. Klockan 11(värkarna kommer ca 5 min mellan varandra) gråter jag och säger till M att nu orkar jag inte mer det gör för ont.. Vi ringer till förlossningen eller M fick ta telefonen då jag fick värsta mega värken när vi kom fram till barnmorskan... Efter värken så tar jag telefonen och snyftar fram att jag mår fan inte bra jag klarar inte detta själv längre :p haha... Hon ber då oss att packa ihop våra saker och komma in till sjukhuset som blir Mölndals sjukhus eftersom östra sjukhuset (som vi tänkt oss var fullt). M packar det sista och ringer taxi... stackarn var ju jätte nervös men kunde inte riktigt lugna honom hade fullt upp med mig själv:p..Med en haltande gångstil går vi ut till taxin och åker i väg. En rolig sak i taxin var att hon som körde frågade hur långt det var mellan värkarna för hon trodde jag skulle föda när som helst... haha..

Väl inne på förlossningen så blir vi mottagna av en undersköterska som visar in oss i ett undersökningsrum samtidigt som jag snyftar och inte får fram speciellt mycket att säga så M får förklara :p

Det kommer in en barnmorsaka som kopplar upp mig på en ctg kurva där värkarna kommer med jämna mellanrum. Det var inte speciellt lätt att ligga stilla med ständiga värkar men M försökte massera och ta hand om mig. Till slut kommer barnmorskan in och undersöker mig jag var då öppen 2 cm... fan tänkte jag jag åker iaf inte hem så om de ens nämner något om det ska de få höra på fan haha jag var ju helt uppe i tankar om vad jag skulle säga för att övertala dem.

Men barnmorskan sa att vi skulle ta en promenad och äta något och komma tillbaka sen samtidgt som jag fick 2 alvedon till vilken nytta?

Efter 1 timma så bokstavligt talat skrek jag på M och grät och sa att nu går vi upp... jag hade då fått i mig två pastaskruvar... skit hungrig men ingen större lust att äta när jag hade så ont.

Vi fick komma in på ett rum jag komihåg att jag blev jätte förvånad av att det var så stort. Jag la mig i sängen och då frågade barnmorskan mig om jag ville ha lustgas och ja tackade ja direkt. Efter en 15 min så kändes det mycket bättre lustgas var ju underbart kände mig lite borta men skönt mot värkarna..

fortsätting kommer....Lionel vill ha lite uppmärksamhet nu =)